Det här med verklighetens folk

Det har talats en hel del om verklighetens folk den senaste tiden. Göran Hägglund höll ett tal i Almedalen och skrev en insändare i DN. Hägglund verkar ha retat upp en del och svar på tal har inte låtit vänta på sig. Många gånger kan man se att ledarskribenter är de som tolkar verkligheten, men även ledarskribenter är ju verkliga människor. Vems verklighet talar vi om? Egentligen handlar det kanske mer om verklighetens problem än verklighetens människor.

Jag har svårt att se att det är en majoritet av alla barnfamiljer som sitter hemma och grubblar på huruvida deras dotter/son leker könsrollsneutrala lekar, de flesta kanske är som mig som känner glädje när jag ser barnen leka och ha roligt oavsett om det är vilda kick-bike turer, lerig utforskning, mamma-pappa-barn-lekar, barbiedocker eller princessdrömmar. Kanske är det inte det viktigaste att förskolan/skolan anställer en genuspedagog. Kanske det viktigaste är att barnen får lära sig människovärde, respekt för andra människor och ren och skär kunskapsinlärning.

Det talas om strukturellt förtryck, att kvinnor förtrycks. Jag tittar runt omkring mig och ser människor som lever i en vardag utan strukturellt förtryck. När man tar upp att man tycker att förtrycket saknas ses man som mindre vetande av dessa genusförespråkare, att man är korkad som inte ser. Att man är självisk för att man inte är solidarisk mot alla dessa kvinnor som förtrycks (för det är alltid någon annan som förtrycks).

Och det här med kvoterad föräldraförsäkring, vem vill ha det? Är det den ensamstående mamman (som kristdemokraterna ofta anklagas för att inte tänka på), är det den enskilda företagaren, studenten, den gemensamma familjen? Ja vem är det. Jo det är för barnens skull, barnen har rätt till både sin mamma och sin pappa, barnen måste ha manliga förebilder, därför ska vi kvotera föräldraförsäkringen. Jag skulle säga att det skulle vara en besparing för samhället om föräldraförsäkringen blev kvoterad, mindre föräldradagar skulle tas ut. Det finns de familjer där det passar bättre att den ena parten tar ut allt/nästan allt, familjer som har svårt att plocka ut föräldradagar, i andra familjer passar det bäst om man delar. Hade jag varit tvungen att ta ut hälften av föräldradagarna hade vi varit hemma under en kortare tid med vår dotter, eftersom jag studerade när jag blev gravid hade jag 60 kronor före skatt per dag. För oss fungerade det mycket bättre att min man tog ut alla föräldradagarna (ja "pappa" månaden tog jag ut). Överallt tar pappor mer och mer ansvar, men det räcker inte för de politiskt korrekta. Nej det ska kvoteras, vi ska lämna över beslutandet till dem som vet så mycket bättre.

När man talar om att det finns lyckliga medelklassfamiljer som fungerar alldeles utmärkt, familjer utan strukturellt förtryck, familjer där man delar sysslorna efter intresse/kunnande utan att fundera på könsneutralitet då hörs ramaskri. Eller vad handlar det egentligen om när Ann-Charlotte Marteus raljerar i
Expressen:

"Ty Vanligt folk vet hur det är: Flickor som blir våldtagna och kvinnor som misshandlas är oftast medskyldiga. Sjukvård och polis ska inte lägga sig i folkliga familjebråk."

Är det verkligen så att Sveriges kvinnor generellt blir slagna och våldtagna av sina män, och nu vill jag verkligen betona en sak. Jag vet att det är verkligheten för en del. En grym och orättvis verklighet som måste bekämpas. Men ska alla de underbara männen kollektivt dömas för något som en skock fårskallar gör. Ska alla kvinnor förminskas till att vara ett offer för det strukturella förtrycket?

Det är inte min verklighet och jag är inget undantag. Jag är en ganska vanlig kvinna, vi är en ganska vanlig familj och skiljer oss inte märkbart från våra grannar som också är ganska vanliga familjer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback