Är människor värda en andra chans?
Vi lever i en ofullkomlig värld. En värld där människan ständigt finns i ett spänningsfält mellan ont och gott. Tanken om människans ofullkomlighet pekar därför på något typiskt mänskligt. Alla människor begår misstag. Vi kallar detta för ofullkomlighetstanken. Ibland väljer vi till och med att göra det vi vet är orätt. Vi begår fel. Vi erkänner det ibland och förnekar det ibland.
Citatet ovan är hämtat från Kristdemokraternas principprogram. Människan är ofullkomlig och varje människa har ett unikt värde. Om du gör fel ska du få möjlighet att göra rätt. Om du är straffad för ett brott du begått tycker jag att du ha möjlighet att börja om.
På SvD:s ledarsida skriver Sanna Rayman "Monster finns, men de är inte i majoritet". Det handlar om Internets möjligheter att sprida namn och foton på brottslingar med hänvisning till att skydda oss.
Och när man läser om monster i tidningar kan man kanske ibland känna att vi behöver skydda oss mot dessa onda människor, människor som nästan förverkat sin rätt att kallas människor, varelser som man vill låsa in och tappa bort nyckeln, människor som man vill straffa långt över vad som är okej i ett civiliserat samhälle. Men om vi lever ut våra mörka tankar gör det oss inte till bättre människor utan sämre.
Hur påverkar det en annan människa att för alltid vara märkt, blir den människan en bättre människa? Och det är som Rayman skriver:
"Det är lätt, särskilt i debatter kring sexualbrottslagstiftning, att alltid föreställa sig det enklaste fallet. Överfallsvåldtäkten, monstret som antastar barn. Vi tänker inte primärt på de andra, oklara fallen. Fallet där 14-åringen lade några år till sin ålder. Fallen som kantats av berusade tillstånd, ungdomligt oförstånd, lögner. Sådant finns ju också. Saker är sällan så svartvita som vi vill föreställa oss."
Och hemska tanke, tänk på de som blir oskyldigt dömda, eller de skyldiga som blir klarsynta och aldrig kommer att begå ett liknande brott (och i resten av sina liv präglas av ett samvete som gnager själen). De får sitta sina straff och kommer sedan ut för att upptäcka att det kommer att förfölja dem hela livet, att människor kommer att veta vart de än flyttar. Hur många drivs till vansinnets brant där självmord ses som enda utvägen? Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Ett samhälle där förlåtelse inte längre har någon plats, där gamla försyndelser följer varje steg du tar.
Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, förlåtelse, brottsling , Kristdemokraterna, KD, Sanna Rayman, SvD monster,
Citatet ovan är hämtat från Kristdemokraternas principprogram. Människan är ofullkomlig och varje människa har ett unikt värde. Om du gör fel ska du få möjlighet att göra rätt. Om du är straffad för ett brott du begått tycker jag att du ha möjlighet att börja om.
På SvD:s ledarsida skriver Sanna Rayman "Monster finns, men de är inte i majoritet". Det handlar om Internets möjligheter att sprida namn och foton på brottslingar med hänvisning till att skydda oss.
Och när man läser om monster i tidningar kan man kanske ibland känna att vi behöver skydda oss mot dessa onda människor, människor som nästan förverkat sin rätt att kallas människor, varelser som man vill låsa in och tappa bort nyckeln, människor som man vill straffa långt över vad som är okej i ett civiliserat samhälle. Men om vi lever ut våra mörka tankar gör det oss inte till bättre människor utan sämre.
Hur påverkar det en annan människa att för alltid vara märkt, blir den människan en bättre människa? Och det är som Rayman skriver:
"Det är lätt, särskilt i debatter kring sexualbrottslagstiftning, att alltid föreställa sig det enklaste fallet. Överfallsvåldtäkten, monstret som antastar barn. Vi tänker inte primärt på de andra, oklara fallen. Fallet där 14-åringen lade några år till sin ålder. Fallen som kantats av berusade tillstånd, ungdomligt oförstånd, lögner. Sådant finns ju också. Saker är sällan så svartvita som vi vill föreställa oss."
Och hemska tanke, tänk på de som blir oskyldigt dömda, eller de skyldiga som blir klarsynta och aldrig kommer att begå ett liknande brott (och i resten av sina liv präglas av ett samvete som gnager själen). De får sitta sina straff och kommer sedan ut för att upptäcka att det kommer att förfölja dem hela livet, att människor kommer att veta vart de än flyttar. Hur många drivs till vansinnets brant där självmord ses som enda utvägen? Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Ett samhälle där förlåtelse inte längre har någon plats, där gamla försyndelser följer varje steg du tar.
Läs även andra bloggares åsikter om våldtäkt, förlåtelse, brottsling , Kristdemokraterna, KD, Sanna Rayman, SvD monster,
Kommentarer
Trackback