Politikerlilith

Sedan Kristdemokraterna väckte frågan om en civilkuragelag har jag funderat en del på detta. I Sverige finns ingen allmän skyldighet att avslöja eller hindra brott och det finns tydligen ingen plikt att anmäla brott som begåtts. I en del länder t.ex. Norge och Danmark är det straffbart att inte ingripa när någon utsetts för exempelvis livsfara. För att vi skall kunna leva i ett bra samhälle är det viktigt att varje enskild människa tar ett personligt ansvar.
Man behöver inte dra det så långt som brottslig verksamhet. Vi, som vuxna, måste ta ett större ansvar redan innan brott begås. Det handlar om att vi måste våga säga till de barn/ungdomar som gör fel. Genom att titta åt andra hållet när barn t.ex. kastar snöbollar på andras fönster och annat icke accepterat beteende legitimerar vuxenvärlden deras beteende. Den senaste tiden har jag upptäckt vilken förvåning man kan mötas av när man säger till någon som gör fel, som om de aldrig tidigare blivit tillsagd av någon utomstående vuxen tidigare…
En civilkuragelag skulle kunna vara en tydlig signal från samhällets sida att vi inte godtar brottslighet eller kränkningar – och att vi ställer upp för varandra.